Idag skulle det varit en underbart fin dag att bestiga Vesuvius. Om solen skinit. Men det regnade när vi for iväg och såg dystert ut vad väder beträffade. Guiden beskrev var i regnmolnen vi skulle kunna se Vesuvius från den slingrande väg vi for på. Chaufförerna ska ha en eloge. Inte lätt i alla smala krökar när möten kan väntas när som helst. De tutar innan svängarna ibland.
På väg till kratern i regnmoln stannade vi och fick se när denne konstnär tillverkade en Cameo. Ett väldigt vackert pillverk.
Sedan fortsatte färden mot berget. Genom Smågator ivrigt tutande utan svängar som på bergssidan. Så äntligen uppför VESUVIUS. Men när vi blir avsläppta för att gå sista biten blir vi stoppade. Det är för farligt . De vågar inte släppa upp oss. Vi samlas tillsammans med andra regnponchoklädda turister. Nu var jag redan ganska blöt så när vi motvilligt fick gå tänkte en bara på att har jag kommit så här långt så måste jag upp. 
Med regnrockshuvan på började jag gå. På vägen som ser ut som på bilden. När det öste ner rann det rätt mycket vatten ner längs framsidan och blötte ner mina bomullsbyxor. Så mycket att de snart var helblöta runt om. Då fortsatte det att rinna ner i skorna och plötsligt i regnet så hörs en väldig KNALL. Nerhukad som jag var såg jag inte blixten men nu undvek jag människor med paraply och började tänka på vad en gör om blixten slår ner i dem. Men dyngsur står jag så framför första
stängslet framför vulkanens krater. Jag tar ett foto på molnen i kratern och vänder neråt, halkandes i vattenfyllda skor.
